Monday, February 12, 2007

# 4

Saker jag hatar idag:

  • Västtrafik
  • Punktse

Jag var verkligen hemskt trött i morse innan jag skulle åka hem. I och med att jag har en av Sveriges sämsta dygnsrytmer (jag räknar inte med Daniel, men han har ju numera papper på att han är bonkers så det gills inte) så brukar jag alltid passa på att sussa när jag åker kollektivt.

Om man ska sova på vagnen finns det bara ett bra ställe att sitta på. I alla fall om man vill kunna luta huvudet mot väggen istället för mot en skallrande iskall fönsterruta. I de nyare vagnarna är denna plats lokaliserad längst bak i första omgången stolar, innan barnvagnsfållan på höger sida av vagnen sett framifrån. I vissa fall fungerar även vänstersidan, men oftast finns en reklamgrej uppsatt på den väggen vilket leder till att man får vila sitt mosiga huvud på en aluminiumkant istället.

Eftersom jag inte är så snabb i vändningarna på morgonkvisten efter att ha jobbat i tio timmar blev jag bestulen på min favvoplats och fick således spendera 20 minuter i ryckig halvslummer med en rakbladsvass kant vässande sig in i min högra tinning innan jag anlände till Järntorget. Väl framme hade jag elva svinkalla minuter av arktiskt lugn att se fram emot. Trodde jag.

I detta läge gör nämligen en i stadsmiljön ganska ny figur entré. Nämligen de vedervärdiga, lågt stående kreatur som försörjer sig på att pracka på människor lightversionen (att det överhuvudtaget finns en sådan övergår mitt förstånd) av Aftonbladet. Jag nämner främst dessa för att de uppenbarligen är värst, men man får inte glömma Citys representanter. I morse rämnade min värld alldeles när jag insåg att även Metro som man tidigare kunnat plocka åt sig i en låda vid behov, nu har fogat sig i konkurrensens namn och även de tvingar ut sina medarbetare i kylan för att pressa på folk sin sketna blaska från hand till hand så att säga.

Sju gånger. Sju jävla gånger på elva minuter blev jag antastad. Fyra av dessa tillfällen av Punktse-människor, två gånger av samma Punktse-människa. Men då fick jag nog och frågade henne om det verkligen kunde vara så jävla svårt att få tag i ett värdigare arbete. Hon skulle ju kunna jobba som bödel, P-lisa, presentatör för ett nattligt ringa-in-program eller vem vet - kanske till och med telefonist i en sjukhusväxel?

Nej, det gjorde jag inte. Men jag ville.

Andra bloggar om: ,

1 comment:

Anonymous said...

mitt hat mot "dom där" är oxå väldigt djupt rotat... huh... *ryser av obehag*