# 21

Jag har hamnat i stora idiotdvalan av någon anledning. Jag har varit ledig i tre dagar och inte gjort ett smack förutom att totalt förstöra min dygnsrytm. Efter det pallade jag inte att gå till jobbet eftersom jag förmodligen hade däckat på plats, så var "sjuk" ytterligare en dag.

Har läst lite folks bloggar och de flesta kommenterar hur jobbigt det har varit med all snö, försenad kollektivtrafik, förstörda skor och att det varit allmänt ansträngande att ta sig någonstans. Själv har jag inte tagit mig längre än till iraniern på hörnet för att handla cigaretter och cola light så har inte påverkats något särskilt av vädrets makter.

På något sätt kommer jag idag lyckats komma ganska fint i fas till mitt dubbelpass i och med att jag vaknade klockan 01.45 ungefär. Det är liksom inte rimligt någonstans. Om jag hade haft något viktigt att göra, som ett storslaget umgänge, ett par fina spelningar, ett tragiskt, hysteriskt drickande på någon mitt-i-veckan-klubb så hade jag haft något sätt att ursäkta min märkliga nattillvaro. Men icke. Det vettigaste jag fick gjort igår var att se de elva första avsnitten av Simpsons säsong 18, samt de tre första Scary Movie-filmerna (för det finns tydligen fler). Varför ägna sig åt finkultur när man ändå är en loner och inte har någon att flasha sitt enorma intellekt för?

Jag har hunnit må ganska kasst över att jag inte spenderat någon mer kvalitetstid med morsan och mormor också. Känns rätt taskigt, men hur lätt är det att försöka lägga upp någon sorts uppmuntrande attityd när man i själva verket mår rätt dåligt utan att kunna sätt fingret på varför? I samma stund ska man helst vara sorgsen och tycka det är ok att gråta för att man är ledsen för morfar. Det är jag ju, det drabbar en emellanåt att man faktiskt aldrig mer kommer kunna träffa honom. Vissa människor borde fortsätta finnas till helt opåverkade av tiden och bara finnas där - en trygghetspunkt i bakhuvudet när man behöver den.

Det är extra jobbigt med guilt trips när man bara vill isolera sig och hjärnan faktiskt inte pallar saker som är mer ansträngande än Simpsons. Ibland mår man faktiskt bättre av att inte se en människa, men man får ändå lite angst av att man är medveten om att det inte är normalt att vägra lämna sängen. Jag ska sluta gnälla nu, jag lovar. Ibland måste man bara vräka ur sig en massa skit för att kunna ta sig samman. Jag börjar jobba klockan sju och det känns faktiskt positvit på det sättet att jag åtminstone tar mig längre från lägenheten än till iraniern.

På söndag ska jag träffa morsan. Det känns också rätt bra för på sistone verkar hon ha fått intrycket att jag inte vill träffa henne alls och att jag är arg på henne eller nåt. Det är dumt och jobbigt eftersom hon just nu behöver mitt stöd mer än någonsin. Sanningen är ju att jag mer eller mindre isolerat mig från alla. En bra grej är i alla fall att jag inte gjort slut på några pengar och faktiskt går runt den här månaden mot alla odds, hehe. Vem vet - om man bara har tillräckligt tråkigt kanske man blir rik en vacker dag?

Den här natten har fördrivits med premiärlyssnande på Andrew Birds nya skiva Armchair Apocrypha och jag har ett hela tiden ökande sug efter spelningar i min kropp. Det brukar vara ett hemskt bra sätt att fördriva vintern på - att hoppa fram på de ljusglimtar som popkonserter erbjuder tills våren behagar dyka upp i Sverige. Mr Bird står behändigt nog för en sådan i slutet på mars och den ska absolut besökas av undertecknad. Kan varmt rekommenderas.

Nu ska det tillverkas te. Återigen - jag ber om ursäkt för allt mitt gny här, men bloggande har alltid känts ganska terapeutiskt för min del, så också i natt. Att pränta ner skiten kan ge en åtminstone tillfällig överblick och gör det lite lättare att ta sig vidare. Jag återkommer med förhoppningsvis mer intressanta skriverier under helgen.

Kram

Andra bloggar om: andrew bird, armchair apocrypha, isolering, bloggterapi