# 11

Idag har jag varit ganska ledsen. I morse strax innan åtta dog min morfar på Sahlgrenska. Han hade haft cancer i ett par års tid, blivit allt sämre och orkade till slut inte mer. På ett sätt känns det nästan lite som en lättnad. Min morfar har alltid varit den där riktiga kraftgubben och det är så jag kommer att minnas honom, inte så sliten och tärd som han var på slutet. Hade varit svårt att se honom bli ännu sämre.

Min morfar gav mig ett av mina första minnen. Jag var två år gammal, vi var på landet och jag hade hittat två kottar som såg helt olika ut. Det var en tall- och en grankotte, men morfar lurade i mig att den korrekta benämningen var "kotte 1" och "kotte 2". Nu i efterhand tycker jag nästan det är synd att jag så småningom blivit upplyst om hur det egentligen ligger till. Det hade varit hemskt charmigt om de faktiskt hette så. Ordningsamt dessutom. Ettan och tvåan liksom.

Han var alltid smockfull av anekdoter och berättade alltid en massa stories från sitt liv. Som arbetaren som byggde välfärden, från beredskapen i Norrland under kriget, från skoltiden. Mycket av det var säkert också historier av urban legend-typ men applicerade på honom själv, människor i släkten eller på annat sätt i vår närhet och det var hans skicklighet som berättare som gjorde det så bra. När han berättade saker så lyssnade folk.

Så det blev ingen trettioårsfest för Augusto idag som det egentligen var planerat. Jag har mest sovit, grinat en smula och pratat med mamma i telefon. Hon har varit med min morbror och försökt göra dagen uthärdlig för mormor som de senaste veckorna varit som en hårt spänd fjäder ungefär. På ett sätt kanske hon också känner lättnad mitt i sin sorg, men det är svårt att låta bli att oroa sig för henne. Det är liksom mormor och morfar, den ena utan den andre är svårt att ens tänka sig.

Mormor och morfar har så länge jag kan minnas varit ett slags nav i vår släkt, de som håller alla samman. När det känts som att man inte har något särskilt gemensamt med mostrar och morbröder, kusiner och kusinbarn så är det för deras skull man dykt upp i olika släktsammanhang. Magneten som håller ihop alltihop liksom. På morfars åttioårsdag dök det upp massor av folk som jag inte har träffat vare sig förr eller senare. Alla gillade min morfar och han kommer att bli saknad.

Jag saknar honom.